Gårdagen förvann i ett huj. Åt frukost, packade matsäck och for direkt till Liseberg och stack sen inte in stortån i vagnen förrän långt efter midnatt. Trött och belåten som alla andra i sällskapet. Jag hyser full beundran över alla galningar som hoppar in i dessa åkattraktioner med livet som insats och NJUTER av det. Sambon åker allt och sitter bara och gör segertecken och ler. Kommer ner och säger att "den här var skön" (uppswinget) eller "den här var sådär - kändes för lite" (spinrock) osv. Saker som får mig att dåna killar inte ens i hans mage och det avgörande kommer här:

JAG KLARAR INTE AV ATT "HISNA" VILKET ALLA ANDRA VERKAR FIXA

 *SNYFT*

Det är sant! När andra hisnar så skriker de av glädje eller för att det är lite läskigt - jag tappar greppet om omgivningen. Känns som om jag förlorar medvetandet över kroppen, som att hjärnan flyter fritt och bara skriker "stanna människa så att jag vet vad som är upp eller ner". Finns det någon bloggande själ därute som kan tala om för mig varför i helsike jag inte klarar av den känslan? Det är inte läskigt, inte lite småotäckt - det är fruktansvärt otäckt. Det blir en enorm, sugande känsla i huvudet som gör att jag inte kan njuta utan bara vill "skaka" allt tillrätta så att suget försvinner....

Jag åkte i alla fall Lisebergsbanan - två gånger - trots det sista hisnande guppet som jag då alltså inte fixar (inget kul, bara otäckt). Och flume ride. Resten av tiden tittade jag och väninnan på när övriga galningar åkte de mest halsbrytande saker (och jag är grymt avundsjuk) och tjöt av skratt över roliga ansiktsuttryck. Och sen är jag tydligen en jäkel på basket ;-) Fick med mig två goa Lisebergstroll hem.

Idag har vi fiskat krabbor. Det är något visst med att ligga raklång på magen på en klippa och bara låta sig förföras av ljudet från havet (och idag - ljudet från en halv orkan som gjorde att alla andra ljud liksom försvann). Musslorna lyste med sin frånvaro så det blev till att agna med färska räkor. Som tur var så fanns det inte så många krabbor *hihi* så det blev ganska mycket räkor över till kvällsmaten. Färska räkor, baguette, räksallad, varmrökt lax, vitt vin.... Mumsfilibabba säger decembertjej!

När de stackars krabborna var uppdragna fick herrarna i huset för sig att ordna krabbrace på stranden. Det ritades upp startfält och banor och krabborna numrerades och så ljöd ett "Klara, färdiga, GÅÅÅÅÅ!".

Krabborna drog iväg - åt höger, åt vänster och rakt neråt. I sanden. Efter en massa hjälp på traven fick samtliga tävlande inse att det bara var till att fånga upp de små rackarna och slänga ut dem i havet med egen kraft.

- Jag trodde att de skulle springa mot havet, sa sambon förvånat och kliade sig i huvudet.

Men lika glad för det är jag men gladast är nog krabborna..... Nymatade med färska räkor och allt!

Satt och letade efter en bild på åska och dunder. Kunde kanske fotat mig själv *hahaha*. Det har sagts förut - nätverket ger mig gråa hår och det vill jag helst inte ha fler än nödvändigt. Tänk vad bloggandet kommer bli annorlunda hemma. Eller kanske redan på måndag för då rullar vagnen vidare till västkusten. Längtar efter krabbfiske, räkor, klippor och allt som hör till.

Här är tillvaron en kvart av varje. En kvart sol. En kvart regn. En kvart åska. En kvart sol. En kvart regn.... Ingen bestämd ordning dessvärre. Blir svårt att planera de dagliga aktiviteterna då. Vi hinner precis packa alla strandsaker så kommer regnet. Sedan hinner vi precis ställa in oss på en mysstund i vagnen så kommer solen. Så hinner vi precis planera en ny gokartsutflykt (!) så kommer åskan. Vi hann i alla fall med en sväng till Ölands norra udde och där satt jag på en vacker stenstrand och njöt en stund i solen (det var den kvarten då).

Som ni ser har även jag fallit offer för "Foppa-trenden" och införskaffat sådana skodon. Jag har köpt ett par crocs i neutral färg som jag ska ha på jobbet i höst och så dessa något skrikigare kopior. Passar utmärkt att duscha i och även att promenixa i. Jag kan inte säga att de är vackra men jag orkar inte bry mig om det längre. De är funktionella när man ska hoppa i och ur vagnen en sådär sjuttioåtta gånger om dagen.

Nu blir det pizza och TV. Kram på er alla!

Nätverket suger, som barnen skulle ha sagt, och nu sa jag det tydligen själv också. Varje gång som jag lyckas logga in och vara kvar längre än fem minuter så får jag rita ett kors i taket. Att blogga blir inte lätt då. Inte heller att gå in och läsa i andras bloggar för jag bara kastas ut och kastas ut och kastas ut och..... Nu suckar jag faktiskt. Hoppas att det funkar bättre i morgon. Kram från ett soligt Öland.

Irish coffee gör mig alltid på så gott humör. Den lägger sig som en kompis i (och runt) magen. Jag gör den väldigt söt och med mycket grädde med farinsocker på. Det märkliga är att jag varken dricker kaffe eller whiskey - var för sig - men tillsammans i denna gudomliga dryck smakar de himmel.

Irish Coffee härstammar tydligen från slutet av andra världskriget. Bartendern Joe Sheridan uppfann den berömda drinken på Shannon Airport utanför Limerick. Tidigare hade whiskey ofta druckits tillsammans med varmt te, men nu var kaffe mer på modet. Joe Sheridan blandade kaffe och farinsocker med den godaste whiskeyn, toppade med vispgrädde och serverade drinken i ett glas. Bra påhitt!

Nu fungerar nätverket som det ska igen och vips så är väninnan försvunnen ;-) Jag ska försöka slita henne från datorn snart för vi ska ta en "skönhetsstund" tillsammans - göra sommarbenen fina igen och fixa lite i största allmänhet. Mors på er allesammans sa hon och slickade bort sista grädden från överläppen.

Sitter femton meter från receptionen med vår vita SAAB och bloggar. Nätverket har lagt av vid vagnen och nu fick det bli radikala medel. Tog med mig väninnan och parkerade på ej anvisad plats och sitter här med förtäckta rutor (solen lyser in så förbaskat men det ser väldigt hemligt och spännande ut). Vi pratar inte ett ord med varandra utan det bara knapprar lite gott på tangenterna. Gud vilken abstinens vi har haft! Det här med bloggande är ju väldigt beroendeframkallande. "Vi ses om en kvart" sa jag till sambon och gasade iväg från vagnen. Han suckade lite och insåg att en kvart aldrig är en kvart.

Idag har jag förresten shoppat - crocs, en mascara, sex par trosor och en påse godis. Känns helt ok :-)

Nu klagar väninnan på att allt syre är slut. Får igång både elhissar och torkare på en och samma gång. Vårt gömställe är avslöjat.

De visar sin uppskattning genom att sikta in sig på ett frodigt och trevligt ställe och där avger de ett kärleksbett. Visst, alltid kul att någon lägger märker till en - fast ändå... Fasiken vad det kliar. Sen får man skämmas när man är bland folk och ständigt måste kliiiia.

Jag väntar på en sms-blogg jag skickade för två timmar sen. Den kanske dyker upp om en timma eller två. Under tiden ska jag shoppa lite, smälta maten och klia, klia, klia.

Go´kväll! Vart tog den här dagen vägen? Det känns som om jag just gick upp (vilket jag iofs nästan gjorde) och vips så är det snart läggdags. Eller om en stund i vart fall. Idag har jag utmanat mig själv och åkt gokart. Jag vet - visst är det pinsamt - men jag var ju tvungen att kolla så att den där omtalade aktiviteten var säker och trygg. Och det var den. I mitt tempo. Blev ständigt varvad av kidsen...

Idag har min väninna imponerat och gjort dagens goda gärning. Min dotter upptäckte nämligen en otäck fästing precis bredvid vår lilla kaninunges nos. Är det inte VIDRIGT med fästingar?

Vi fick ta fram stora medicinlådan.

-Ta bara tag och dra fästingen rakt ut, sa veterinären hurtigt i telefonen. Bara tanken på att ens försöka fick mig att må dåligt. Då ryckte min undersköterskeutbildade väninna in och räddade kalaset. Det visar att man ska välja det yrke man är lämpad för. Jag ska med andra ord inte arbeta som sjuksyster. Jag blev sååååå glad för att hon fixade det.

Men gladast blev kaninen.